Kontaktlöst och RFID
– mer än bara logistik

RFID (radio, frequency identificaption) har på bara några år blivit en etablerad teknik inom transportbranschen. Genom att märka gods och lastpallar med små radiotranspondrar, s k RFIDtaggar, har man fått en identifikationsmetod som vida överglänser den traditionella tekniken med streckkoder. En streckkodsetikett kan bli nedsmutsad och svår att läsa, och sitter den fastklamrad på en lastpallssarg kan den blötas ner eller rivas loss. Radiotaggarna är miljötåligare, kan integreras med annan teknik (till exempel temperaturloggning i livsmedelstransporter), kan läsas på håll – och har hittills inte varit lika lätta av avläsa för utomstående. Ofta väljer man att märka gods på kartongnivå, och när lastpallen sedan körs genom en ”portal” med RFID - antennen kan alla taggar läsas av samtidigt på elektronisk väg. Här ser man en konkret tidsbesparing i jämförelse med att läsa av streckkoder, en i taget.
Den industriella användningen av RFID har följts av ett ökat intresse av att använda tekniken även för märkning av konsumentvaror och uppföljning av produktflöden hela vägen fram till slutkunden. Vägen dit öppnades för några år sedan när företag som Alien Technologies och Hitachi började producera RFID - chipp som var mindre än knappnålshuvuden, färdiga att bakas in direkt i konsumentvaror. Rakhyvelstillverkaren Gillette och affärskedjan Wal - Mart deklarerade att man tänkte använda tekniken – och som ett brev på posten följde en upphettad integritetsdiskussion. Olika organisationer och enskilda, framför allt i USA, började vädra sina farhågor för ett oöverblickbart övervakningssamhälle där nästan allting omkring oss blir ”taggat” – och där det går att se på håll vilka varor vi har i väskan, vilka böcker vi läser – och så vidare. Ungefär samtidigt började det publiceras ritningar på hur RFID-taggar kan förstöras, och industrin svarade med planer på hur taggarna kan inaktiveras när de väl passerat kassan i snabbköpet.

RFID effektiviserar
Kontaktlös teknik kan alltså upplevas som både praktisk och kontroversiell. Den har onekligen ett högt nyttovärde om man betraktar de tillämpningar där den används. Ytterligare två områden där kontaktlös teknik börjat användas på bred front idag är inom kollektivtrafik och kreditkortstransaktioner.
Kollektivtrafikföretag över hela världen tittar med stort intresse på kontaktlösa biljetter – som ersättning för klassiska magnetremsor tryckta på papper eller kartong. Med kontaktlösa kort sveper man bara biljetten strax över en kortläsare. Sådana läsare slits inte lika mycket som magnetskortsläsare. Men framför allt går det snabbare i köerna under rusningstid – och varje inbesparad sekund per resenär ger stora vinster för kollektivtrafikjättarna genom att passagerarflödet förbättras. Den första stora installationen av kontaktlös teknik skedde i Hongkong för några år sedan, och nu har fler och fler trafiksystem följt efter, bland dem Paris och London.
I kreditkortsindustrin har kontaktlösa kort blivit uppmärksammade stort under de två senaste åren, och alla de dominerande kreditkortsjättarna har sina egna program på det här området idag. Kortindustrin har redan tekniken klar, och kostnaden har fallit den senaste tiden för kombinationschipp med både traditionellt smartkort och inbyggd kontaktlös funktion. Fokus här ligger på mindre transaktioner, där det ska räcka med att svepa ett kort framför en terminalplatta för att betala, eventuellt i kombination med att ange pin-kod (beroende på i vilket land man befinner sig). För kortjättarnas del handlar det framför allt om att vinna nya marknadsandelar inom små betalningar, ett område där kontanter traditionellt haft sitt starka fäste. För handlarnas del är det förbättrade kundflöden som driver utvecklingen. Genom att korta ner köerna räknar man med att både öka lönsamheten och få nöjdare kunder.
Trots de integritetsrelaterade invändningarna mot att konsumentvaror ”taggas” med RFID - chipp så finns det en rad praktiska fördelar med tekniken, inte minst ur informations-, drift- och underhållssynpunkt. En av de bakomliggande idéerna med RFID har varit att förse varje vara med en globalt unik identifikation (serienummer) som bland annat kan peka bakåt mot modell och tillverkningsomgång (batch). Inom bilindustrin, som länge studerat detta område, tänkte man sig redan tidigt att reservdelar enkelt skulle kunna spåras genom taggning. Genom att länka identifikatorn till referensdata och service handböcker på nätet skulle man kunna pensionera alla traditionella system. Oavsett vilken bil (eller motorsåg, gräsklippare, IKEA-hylla etc) som någon har framför sig skulle man i en sådan värld bara kunna läsa av produktens RFID - nummer för att komma åt monteringsanvisning eller skötselråd direkt över Internet. Så har det inte blivit, åtminstone inte hittills, och detta är en utveckling som antagligen kommer att ta tid. Men tankarna finns kvar – och kommer att kunna bli verklighet längre fram.

Säkerhetsapplikationer
Ur säkerhetsperspektiv finns det flera intressanta tillämpningar för kontaktlös teknik. Metoden används redan i tillämpningar som passersystem, där allt fler företag idag väljer att skaffa sig kontaktlösa nyckelringar eller kontaktlösa id-kort som ersättning för traditionella magnetkort. Inom det marknadssegmentet kan kontaktlöst betraktas som en mogen och tillförlitlig teknik. Även för fordonspassage kan kontaktlös teknik användas. Här rör det sig om transpondrar i ett gränsland mellan korthållskommunikation och regelrätta radionät. Man utnyttjar mikrovågsfrekvens och aktiva transpondrar som drivs av bilbatteriet – och får på så sätt en räckvidd på åtminstone 10-20 meter. För den som bor i Stockholm räcker det att säga ”biltull” så förstår man hur systemen fungerar. Det handlar i princip om samma teknik som i det omdiskuterade experimentet med trängselskatt.

Korta avstånd
De flesta kontaktlösa tillämpningar är emellertid konstruerade för kommunikation över väldigt korta avstånd. Går man till den tekniska grunden så finns det tre olika avståndsklasser: induktiv närkoppling (close coupling) som konstruerats för läsavstånd på någon centimeter, _ ärrkoppling (remote coupling) som fungerar på upp till någon meters avstånd samt långdistanssystem (exemplet billtullar ovan). Nio av tio system idag använder sig av _ ärrkopplad teknik. Ska man vara riktigt noggrann kan de _ ärrkopplade systemen delas upp i två undergrupper: närfältskoppling (proximity coupling) och omgivningssystem (vicinity coupling). Närfältskopplingen, som även börjat marknadsföras under beteckningen NFC (near fi eld communications) i USA på senare tid, fungerar över avstånd på maximalt 5-15 centimeter och baseras vanligen på standarden ISO 14443. Detta är den dominerande tekniken idag i exempelvis kreditkort, och på radiochippmarknaden är det en teknik från Philips, Mifare, som kommit att dominera fältet. Omgivningssystemen fungerar över något längre avstånd, upp till cirka en meter, och även här fi nns det en internationell standard: ISO 15963.

Säkerhetsrisker med långa avstånd
Läsavstånd är både en tillgång och ett problem. Naturligtvis ska det vara enkelt att läsa kontaktlösa taggar och kort, men med ett stort potentiellt läsavstånd ökar både risken för att man läser av fel radiochipp och risken för att någon i läser av det i lönndom. Speciellt känsligt har detta blivit i de passprojekt som numera tagit fart över hela världen, där pass ska förses med både biometrisk information och kontaktlös avläsning (enligt ISO 14443). Därför har man adderat ett kryptografiskt skydd som gör det svårt för en angripare att läsa av passets elektroniska innehåll utan att känna till dess serienummer. Passkontrollanten måste alltså läsa av serienumret först och använda det som nyckel för att kunna öppna det kontaktlösa chippet. På samma sätt kan pin - kod i kombination med en inbyggd säkerhetschipparkitektur användas i kreditkort för att minska risken för angrepp från utomstående.