Mot den bakgrunden är det tråkigt när brittiska G4S på nytt har hamnat i blåsväder – misstänkta för att i ett offentligt uppdrag fuskat till sig skattefinansierade intäkter. Förra året hade bolaget vunnit upphandlingen om säkerheten kring OS i London utan att sedan kunna leverera den säkerhet man förbundit sig att göra. Samhället fick rycka in och garantera säkerheten med militära resurser.

Den här gången handlar det om ett löpande uppdrag att hålla koll på brottslingar med fotboja.  G4S uppges ha debiterat för övervakning av personer som inte längre hade fotboja, då de exempelvis hamnat i fängelse eller hade avlidit. Enligt den brittiska justitieministern handlar det om 3.000 personer av totalt 18.000, som G4S felaktigt har fakturerat  för. Uppemot 15 år kan denna debitering ha pågått (läs nyhetstext från den 18 juli på  www.SecurityUser.se ).

Det här är allvarligt, inte bara för G4S och den brittiska staten, utan också för trovärdigheten för säkerhetsbranschens alla företag. Kan man lita på de privata alternativen? Vi talar här om världens största säkerhetsföretag som är misstänkt för att årligen ha fuskat till sig miljontals pund! Hur ska säkerhetsbranschen som helhet hantera den här typen av problem? Hur ska branschföreningarna agera för att den här typen av schabbel eller oetiskt beteende ska stävjas? Och hur ska de agera för de privata säkerhetsföretagens kollektiva ”varumärke” inte ska drabbas?

I Sverige har det av tradition varit så att säkerhetsbranschens kollektiva organisationer sluter sig i sina skal när något säkerhetsföretag hamnar i blåsväder. Ja, egentligen inte bara i Sverige, utan i de flesta länder. Säkerhetsföretagens branschorganisationer förefaller att som regel applicera den sista delen av det gamla ordstävet ”tala är silver, tiga är guld”. Vanligen blir det endast det utpekade bolaget informationschef som får hantera medierna. För omvärlden kan han eller hennes syn på det inträffade bli synonymt med hur hela branschen ser på det inträffade. Särskilt om det är ett världsledande företag som är föremål för medias intresse. Det är olyckligt.

I Sverige har vi nu en stark intresseorganisation som representerar både de ledande och de mindre leverantörerna inom såväl teknisk säkerhet som bevakning – Säkerhetsbranschen.  Här finns en uttalad agenda att medialt äga frågorna som rör säkerhet.  Min förhoppning är att den agendan även inrymmer att självkritiskt uttala sig i etiska frågor, särskilt i samband med inträffade överträdelser som begåtts av säkerhetsföretag i Sverige.  I etiska frågor finns en samsyn, åtminstone i tanke. Om Säkerhetsbranschen sätter ner foten och markerar när samsynen inte korresponderar med enskilda handlingar som begåtts av enskilda säkerhetsföretag, vare sig de är stora eller små, medlemsföretag eller inte, då har vi kommit långt. För det är först när en branschorganisation visar att den kan stå på egna ben och vågar försöka hålla rent på sin egen bakgård, som den kommer mötas med respekt. 

Jag är övertygad om att Säkerhetsbranschens pressavdelning, med kommunikationschefen Mikael Johansson i spetsen, kommer att klara denna uppgift alldeles utmärkt. I en tid då det finns ett stort behov, från samhällets sida, att effektivisera polisarbetet är det viktigt att det finns privata företag som kan ta hand om enklare uppgifter som idag åläggs polisen. Om den utvecklingen tar fart, så att polisen i betydligt högre grad satsa sina resurser på att utreda brott finns det bara vinnare – om man undantar de som begår brott.  

Nu har Säkerhetsbranschen gjort sin Almedalsvecka och där kommunicerat ut hur samhällets tjänar på att outsourca enkla uppgifter som tär på polisens organisation.  Publiktillströmningen visade på ett stort intresse för de frågor som branschorganisationen väckte.  En stor framgång och en drömstart för den nybildade branschorganisationen, kan man säga.

Men alla är inte positiva till outsourcing av uppgifter som tidigare har legat på polisens bord. Vanligen är det ideologiska skäl till denna motvilja, men självklart tar motståndarna chansen – om den finns – att ifrågasätta de privata företagens trovärdighet när det gäller att kunna leverera tjänster som bidrar till ett tryggare samhälle.  Om branschens trovärdighet är stark blir det en sådan strategi mindre verkningsfullt.

Det är mot den bakgrunden som det är så viktigt att de svenska säkerhetsföretagen inte agerar på ett sådant sätt att de hamnar i ett medialt blåsväder, så som G4S har gjort i England. Men också att organisationen Säkerhetsbranschen har en beredskap hur den ska agera om (när) det ändå inträffar. Både inåt och utåt. Med den samhällsutveckling vi står inför är branschens trovärdighet viktigare än någonsin tidigare.